Det är inte ofta som jag sitter i flertalet timmar i sträck med ett spel; men som jag nämnt i ett tidigare inlägg så finns det vissa undantag – World of Warcraft är ett exempel på ett sådant spel.

Jag har nu ”slutat” spela WoW för fjärde gången och det är förmodligen inte den sista. Cataclysm är nämnligen redan förbokat

Varje gång jag börjar spela om inbillar jag mig att jag på något sätt ska kunna kontrollera min speltid och bara sitta ett par timmar om dagen, men det går inte. Det finns helt enkelt för mycket att göra.

När jag väl fått upp min karaktär till maxnivån och samlat på mig den bästa utrustningen man kan få utanför raidinstanserna, så söker jag hela tiden efter en annan upplevelse. Detta leder till att jag skapar en ny karaktär, en ny klass, en ny ras.

Den senaste gången försökte jag mig på en aspekt av spelet som jag inte engagerat mig i sen vanilla wow – nämnligen PvP. Det som slår mig är hur mycket saker och ting har förändrats. Visst, förut kanske inte variationen eller innehållet var lika omfattande, men jag fann det mycket roligare.

Trots att PvP:n innan TBC handlade mycket om premades så fanns det ändå en viss charm med det. Jag var inte en av dem som ingick i dessa grupper, men jag lyckades trots det ändå få upp både en rogue och en paladin till rank 10.

Med tanke på allt honorfarmande som dessa premades gjorde så tog det en stor del tid för en vanlig spelare att nå dessa ranker, men jag gjorde det för att jag tyckte det var kul. Man lärde känna de man spelade med och visste vad de tänkte och hur de spelade,

Mycket av detta försvann när cross-realm bg’s infördes och jag tycker det är ännu mindre nu i WotLK. Det har nog mycket att göra med den simplifieringen Blizzard gjort på PvP. Allt ska vara lättillgängligt och alla ska ha en chans.

Samma sak gäller PvE:n och det är ett steg i en riktning som jag faktiskt inte gillar. Man skulle kunna tro att jag borde tycka tvärtom då jag aldrig varit mycket av en raidmänniska; men eftersom allt blir lättare att få tag på och föremålen blir bättre så försvinner också hela grejen med att skaffa bättre utrustning.

Innan TBC var epics något som inte vem som helst sprang omkring i – och de var människor man såg upp till. Inte bara för att det var just epics, utan för att de var signifikant bättre än de blå föremål man fick i scholo eller stratholme och för att det krävdes taktik och samarbete på en helt annan nivå för att tå kål på de bossar som lurade i grottorna.

Nu tycker jag inte bara att allt blivit till det sämre och att Blizzard bara gjort allt enklare, för annars skulle jag inte sätta mig och spela. När man väl satt sig in i WoW så känns alla andra spel så meningslösa; det känns inte som man vinner något på att göra framsteg i andra spel. Karaktärens utveckling baserad på nivå, utrustning och färdigheter är vad jag tycker är intressant. Trots att utrustningen är relativt lätt att få tag på så märker man av skillnaden i hur enkelt man kan ta död på en fiende, eller hur mycket man tål etcetera, på direkten.

Detta gör att jag hela tiden vill få tag på bättre saker för att på ett bättre och enklare sätt göra framsteg i spelet. Detta tillsammans med achievements har gjort att spelet nu har mycket mer att erbjuda och kommer hela tiden att utvecklas och erbjuda på mer innehåll. Nu finns det anledningar till att göra saker som man tidigare inte gjort. Kanske prova på att döda motståndarnas ledare och på så sätt bli belönad med en mount.

Nu har jag som sagt lagt WoW på hyllan ett tag igen och förmodligen kommer jag inte plocka upp det igen förrän expansionen släpps, och tills dess ämnar jag spela alla de nya spel som släppts och som kommer att släppas till konsolerna, spel som jag helt enkelt inte haft tid med när jag engagerat mig i WoW.