När jag för några år sedan åkte till affären för att köpa The Orange Box så var det framförallt för att jag en gång för alla ville köra igenom och uppleva spelet som fått så många hyllningar världen över och som av en del till och med utnämnts till det bästa spelet genom tiderna. Half-Life 2 var sedermera ett riktigt bra spel överlag, men nådde aldrig upp till de högt ställda förväntningar som jag fått på spelet efter att ha hört så pass mycket bra om det under så lång tid. Istället var det ett annat spel som stack ut, ett spel som egentligen bara kunde ses som en ren bonus. Naturligtvis är det det första Portal som jag syftar på.
Det var ett intressant spel som bjöd mig på något nytt, något jag inte sett i andra spel tidigare. Pusselspel har aldrig varit min grej egentligen. Det blir ofta så att jag spelar tills det att jag kommer till ett pussel som är aningen för svårt för stunden, och jag fastnar, blir irriterad och lägger spelet åt sidan ett tag. Det hände dock aldrig när jag spelade Portal. Kanske var det för att det var tillräckligt varierat, tillräckligt utmanande eller helt enkelt hade rätt tempo och längd, det vet jag inte riktigt.
Ettan tog på sin höjd kanske tre timmar att klara, och det kändes som en helt okej tid för den typen av spel. Nu när efterföljaren har kommit så har det varit väldigt spännande att se om Valve lyckats med konststycket att göra ett fullängdsspel av det hyllade plattformspusselspelet i förstapersonsvy. Mina förväntningar på Portal 2 kan nästan mäta sig med de jag hade på Half-Life 2, inte minst när det blir rosat nästan överallt samtidigt som det kastats ut lovord om att det är GOTY både till höger och vänster.
En av de allra bästa och mest intressanta delarna med föregångaren var dialogen, eller snarare monologen som fördes av den artificiella intelligensen GLaDOS och den relation som man som spelare får och utvecklar till denna. När jag börjar ett nytt spel så möts jag denna gång av en annan AI vid namn Wheatley, som Stephen Merchant har givit sin röst åt, och han gör det på ett både övertygande och roligt sätt som passar väl in i den humorn som fanns med även i det första spelet.
Denna Wheatley fungerar som en sidekick åt mig under början av spelet, då mitt mål är att försöka ta mig ur den anläggning som jag vaknar upp i. På vägen måste jag såklart ta mig igenom diverse testrum, och det är framförallt där som mitt logiska tänkande ställs på prov när jag tvingas lösa pussel för att kunna ta mig vidare. Har man spelat det första Portal så känner man väl igen sig i spelupplägget och hur portalvapnet fungerar. Svårighetsgraden och variationen av pusselelement ökar successivt, vilket gör att både nybörjaren och den väl vana spelaren sedan ettan får en bra upplevelse.
Skillnaden i Portal 2 är framförallt att det inte bara handlar om de olika testrummen och pusslen däri, trots att det såklart finns mycket av den varan, framförallt mot slutet av spelet. Här är det istället, precis som sig bör i ett spel som kvalar in på en sisådär 10 timmar, mycket större fokus på handledningen. Nog för att jag tyckte att den var åtminstone lite intressant i ettan, men här var den faktiskt en stor bidragande faktor till att jag hela tiden ville spela vidare.
Förutom handlingen så briljerar även här all dialog som förs mellan såväl robotar som människor och dessa sinsemellan. Röstskådespelet är verkligen på topp och allt görs med ett fantastiskt engagemang och med en stor portion humor som väldigt många gånger fick mig att verkligen skratta till.
Pusslen då, som ändå står för större delen av spelet. De är som sagt lite enklare till en början, så att en novis lätt kan sätta sig in i hur det hela fungerar. Man skulle ju kunna tro att den som spelat igenom ettan inte ska ha några som helst problem med att förstå logiken i pusslen vid det här laget. Men faktum är att det faktiskt var riktigt klurigt på sina ställen. Det beror mycket på introduktionen av en rad nya pusselelement som passar bra in bland de övriga och det kändes som att utvecklarna hos Valve verkligen tänkt till och inte skyndat ut en efterföljare så snabbt som möjligt.
Jag har ännu inte hunnit ta itu med samarbetsläget som ska vara helt frånskild enspelarkampanjen och således erbjuda en helt annan spelupplevelse. Det har dock fått riktigt bra bemötande från andra och jag tvivlar inte på att det är av minst samma klass. Men jag måste erkänna att jag får lite ont i huvudet av att tänka på hur avancerade pusslen kan tänkas bli då man tillsammans med en kompis måste hålla koll på hela fyra portaler. Men det ska hur som helst bli intressant att testa någon gång.
Det absolut bästa med spelet är nog variationen och tempot. Blandningen mellan testrum, pussellösande och handlingsdrivande händelser var väl avvägd och det var egentligen bara under ett parti i slutet av spelet som pusselmomenten kunde kännas lite för långa. Det hade kanske varit att föredra att om man varit fast på ett ställe under en viss tid, så hade man kunnat få lite tips på vad man bör tänka på för att lösa pusslet, men inte hur man ska göra. Men som vanligt när man varit fast på ett ställe under en lång tid och sedan väl kommer på hur man ska göra så är det en så belönande känsla som infinner sig och man tänker samtidigt: ”Att jag inte tänkte på det tidigare”.
Förväntningarna var som sagt riktigt högt ställda och visst är Portal 2 ett riktigt bra spel, det är det ingen fråga om. Däremot så kanske jag inte riktigt är beredd att utnämna det till årets spel riktigt än. Men det är helt klart en kandidat som kommer att vara med och slåss om titeln.