Det var med stora förhoppningar jag satte mig ner med Mass Effect 2 för att än en gång få bege mig ut i rymden i Biowares fantastiska universum.
När jag väl sätter igång spelet har jag möjlighet att skapa en ny karaktär eller importera min karaktär från förra spelet. Jag valde det senare, främst eftersom jag ville spela med den karaktären jag vant mig vid, men även för att se vilka konsekvenser mina val från det tidigare spelet kan ha inbringat.
Precis som innan valde jag även här att spela som en vanlig soldat, jag finner hel enkelt inte de övriga klasserna nog nog intressanta för att jag ska ändra min relativt enkla spelstil. Jag nöjer mig med att utforska de andra klasserna när jag på olika sätt kombinerar mina squadmates i uppdragen.
Spelet tar sin början på Normandy, där Shepard och hans besättning blir attackerade av en okänd fiende som de inte tycks ha en chans att varken försvara sig eller fly från.
De får helt enkelt se sig besegrade av denna mystiska fiende och vår allas Shepard gör allt för att få alla i säkerhet. Därefter får man i ett halvt sönderskjutet skepp styra en skadad Shepard mot cockpiten för att övertyga en envis Joker om att Normandy är bortom räddning.
När väl han är i säkerhet händer något, skeppet exploderar och Shepard blir utslungad mot tomma intet av tryckvågorna, utan luft och utan någon chans till överlevnad.
Garrus får vi återigen stifta bekantskap med.
Och det är egentligen här som storyn tar sin fart, jag tänker inte avslöja allt för mycket information för den som inte spelat spelet och helst vill upptäcka vad Bioware har att erbjuda i storyväg själv. Därför går jag rakt på sak och säger vad jag tycker att man har gjort antingen bättre eller sämre jämfört med föregångaren, som trots allt får ses som ett mästerverk vad gäller narrativ och valmöjligheter.
Den första skillnaden jag lägger märke till är att striderna i spelet skiljer sig rätt mycket, och det på ett bra sätt. Man har sneglat allt mer på stridssystemet i actionspel som Gears of War och det känns verkligen som spelet fått en mer actionbetonad stämpel.
Man har nu fler möjligheter att taktiskt lösa svårhanterliga situationer, då man kan ge order till sina medarbetare, exempelvis säga åt dem var någonstans du vill att de ska stå och vilka fiender de ska attackera.
En för mig väldigt positiv förändring är att man nu i det här spelet valt att helt slopa hela konceptet med de repetitiva sidouppdragen på planeterna, som var något som föregångaren drogs med. Vad man gör nu istället är att man skannar planeterna efter mineraler, detta utan att man behöver stiga i land på någon av planeterna.
Det finns dock en negativ sida med detta och det är ju så klart att världen helt enkelt känns lite mindre och själva utforskandet känns nästan helt borta. För egen del väger dock det positiva tyngre än det negativa. Visst, det är kul att kunna utforska och lära sig mer om världen de skapat, men i ettan togs det hela till löjliga nivåer. Trots att jag tyckte om att åka runt i Makon i förra spelet så känner jag ändå på något sätt att det räckte med det jag fick upptäcka då, nu vill ja ha andra upplevelser.
Illusive Man tar sig ett bloss för ovanlighetens skull.
Efter att ha spelat igenom spelet på cirka 27 timmar, vilket ändå får ses som helt okej för ett rollspel från Bioware, måste jag säga att spelet verkligen känns som just en mellanakt, ett sätt att för dem att bygga upp en stomme till den tredje och sista delen.
För mig kändes det nästan som om merparten av tiden gick åt att rekrytera folk till min grupp och de sista uppdragen kändes ganska tomma och intetsägande samtidigt som man inte riktigt fick något grepp om vad det var som hände och varför man gjorde som man gjorde.
Precis som med Makon och sidouppdragen i första spelet tycker jag inte att man bjuder på någon större variation i de olika uppdragen som finns. Nu tog jag mig inte tid att göra alla de små uppdragen, men i det stora hela handlar det främst om att man ska åka till en viss planet, hitta en viss person där och sedan hjälpa denne så att de till slut ansluter till ens grupp. Och detta görs i 9 av 10 fall genom att man ska döda x antal fiender. Det känns aningen repetitivt, speciellt när större delen av spelet går ut på just denna rekrytering.
Grafiskt sett är spelet minst lika bra som ettan och bjuder här på en mer silkeslen upplevelse och trots att det inte är lika snyggt som de grafiskt snyggaste spelen på PS3 så behöver det inte vara bättre för att inlevelsen ska vara total. Även ljudet och röstskådespeleriet är på topp och får andra spel att falla ner på knä.
Mass Effect 2 är utan tvekan ett väldigt bra spel. Men med tanke på vad man åstadkom med ettan, så hade man med all rätt kunnat förvänta sig mer av detta. Man har dock utan tvekan byggt upp för en tredje del som jag hoppas slår allt vad jag tidigare upplevt i västerländska rollspel; jag kan knappt bärga mig.