När jag första gången sätter mig ner för att spela möts jag av en kavalkad av visuellt ögongodis när titanerna är på väg uppför Olympen, för att en gång för alla se till att bergets gudasäte sett sina sista glansdagar. Men gudarna ger såklart inte upp i första taget, utan slår nu ihop sig för att försöka övervinna både titanerna och en hämndlysten Kratos. Och denna gång är han om möjligt ännu mer förbannad, riktigt förbannad. Ja, öppningsscenen i denna sista delen i trilogin kunde knappats ha börjat bättre. Santa Monica Studio har verkligen inte sparat på krutet utan går istället ut med fullt ös direkt. Det känns storslaget och episkt redan innan jag ens fått börja spela.

Direkt efter öppningsscenen befinner jag mig på titanen Gaias axlar och får än en gång göra mig hemmastadd med alla de olika attacker och förmågor som Kratos har till sitt förfogande. Allt eftersom jag kämpar mig genom horder av fiender, samtidigt som Gaia tar sig uppför Olympen, blir vi attackerade och jag får bevittna mitt första möte med en av gudarna – och det är Poseidon som står för motståndet. Med Athenas svärd i mina händer visar han sig dock inte utgöra alltför stort hinder för min fortsatta march mot toppen av berget.

Väl uppe på toppen av Olympen möts jag av en inte allt för gästvänlig Zeus. Han är förbannad och trött på Kratos ständiga kaosskapande i hans värld; och med en av sina välkända blixtar skickar han både mig och Gaia mot ett till synes oändligt fall nerför det skyhöga berget. Som tur är lyckas Gaia få fäste i klippan, men jag tappar grepp och inser snart att titanerna har svikit mig. Jag faller ner, långt ner, och finner mig till slut i Hades domäner och i den ack så fasansfulla floden Styck, där jag för varje simtag förlorar mer och mer av min kraft när de svunna själarna försöker dränka mig i den mytiska floden.

Allt eftersom jag blir svagare och svagare inser jag att det är här som spelet på riktigt tar sin början. Jag har nu förlorat mina färdigheter, min hälsa, min magi och mina vapen och det är dags att ännu en gång få tillbaks dem och hitta nya och spännande vapen att lägga i min arsenal. Det första vapnet jag kommer över kallas för Blades of Exile och får ses som en uppgraderad version av Blades of Athena, men med lite annorlunda design. Även i detta spel är vapen- och uppgraderingssystemet uppbyggt på samma sätt som tidigare. För att ”köpa” uppgraderingar måste du ha samlat tillräckligt många röda klot, som fås genom att antingen döda fiender eller hitta dem i kistor och liknande.

Innan jag hade spelet i mina händer hade jag hört från olika källor att dessa röda klot skulle komma i överflöd och att de olika uppgraderingarna inte skulle vara speciellt svåra att komma över, utan att man istället fick se det som en prioriteringsfråga vilket vapen man ville uppgradera först. Jag kan delvis hålla med om detta, visst är det en prioriteringsfråga men efter att ha klarat spelet hade jag ännu inte lyckats samla tillräckligt många röda klot för att uppgradera alla mina vapen. Vapnen i sig är faktiskt ganska varierade och jag tyckte att de flesta var roliga att använda då de bjuder på ett lite annorlunda spelsätt med olika attacker, animationer och magiska krafter. Här har man som tidigare en magisk kraft kopplad till sitt vapen, som för varje gång man använder det tar en del av den magi man besitter.

Samtidigt som vapnen uppgraderas gör även de magiska krafterna kopplade till vapnet det. Det gör på ett positivt sätt att svårighetsgraderna känns konstant över hela spelets gång, samtidigt som fienden blir svårare blir även du bättre. För övrigt måste jag säga att svårighetsgraden är något jag gillar starkt hos spelet. Nu är inte jag någon hardcorespelare på något sätt och jag tyckte faktiskt att den normala svårighetsgraden ändå bjöd på en hyffsad utmaning, där man inte klarar varje boss på första försöket, utan får pröva sig fram och hitta den bästa strategin.

De bossar som finns är lagom utmanande och utformade på ett sätt som gör att de känns olika varandra. I princip varenda bossmöte känns episkt och rättfärdigat. Det enda dåliga med bossarna i spelet är att de är på tok för få. Man hade kunnat dra nytta av alla de olika gudarna som finns till förfogande på ett bättre sätt, för en del av mötena med dem känns aningen framstressade och småskaliga. Framförallt när man ställs inför solguden Helios och budbäraren Hermes. Men samtidigt som det inte är några riktiga bossfighter så tillför de ändå en viss variation till spelet.

Och just variationen i spelet är något man kan diskutera länge om. Nog för att de flesta striderna är väldigt mycket av samma sak, det vill säga att man utför sina attacker och sedan kan man på vissa fiender göra vissa avslutningsmoves där man på ett brutalt sätt dödar denne. Men trots detta kände jag aldrig att spelet blev repetitivt eller tråkigt på något sätt, utan snarare tvärtom. Man har på Santa Monica Studios sida gjort en väldigt bra avvägning av strider, filmsekvenser, bossar, plattformande och pussel. När man kommer till en period då man tycker att man kanske dödat lite väl många fiender, så är det dags för ett halvklurigt pussel. Ungefär samma variation som i Uncharted 2, dock inte riktigt lika snyggt gjort.

Vad som slår mig när jag spelar, eller vad som rättare sagt inte stör mig är att spelet flyter på helt utan märkbart lagg. Spelet verkar flyta på i sina 30 fps konstant och detta tillsammans med den fantastiskt detaljerade grafiken, som väcker hela omgivningen till liv, gör att spelupplevelsen blir total. Allt från bakgrunder och objekt till texturerna hos Kratos är verkligen välarbetade. Ljudet har jag heller inget att klaga på, utan det är helt i paritet med den grafiska presentationen.

Om man är tveksam inför ett köp av spelet på grund av dess brutalitet och blod kan jag säga att det är väldigt mycket av den varan. På de mest kreativa sätt likviderar Kratos sina fiender och han är inte alls rädd för att lämna spår efter sig. Dock bör tilläggas att denna brutalitet faktiskt på något sätt känns befogad, till skillnad från hur jag kände när jag första gången spelade Gears of War, där allt blod och liknande kändes överdrivet och onödigt på sina ställen. Kratos är ju trots allt förbannad.

Det kan ju låta som att spelet inte har några tydliga negativa sidor, men det beror lite på hur man ser på det. Kameran är precis som i de tidigare delarna något som man kan störa sig lite på, för precis när man gör ett hopp i sitt plattformande kan den fasta kameran byta vinkel och man hoppar ner mot sin död. Det var inte ofta det hände, men när det väl händer så är det väldigt frustrerande. Det är allt som allt ett väldigt episkt spel, med bra kontroll och presentation; men så var även föregångarna. Nu har jag faktiskt inte spelat igenom God of War 2 så där ska jag inte uttrycka mig, men om jag jämför med det första spelet i trilogin så känns det egentligen bara som mer av allting. Jag finner inte många nya inslag i spelupplevelsen utan bara små uppgraderingar.

Huruvida man vill se detta som positivt eller negativt är något man får avgöra själv, men för min del kändes det kanske lite väl för likt. Det drar dock inte när den totala upplevelsen något avsevärt, utan är mest en önskning om vad man kanske skulle kunnat utveckla lite mer. Hur som helst tycker jag att God of War 3 är ett spel som alla med ett Playstation 3 i sitt hem bör införskaffa.