Bloggen har legat lite i dvala nu den senaste veckan, men det är inte utan sina skäl. Jag har nämligen, för första gången på riktigt länge, haft fullt upp med att spela. Vanligtvis brukar jag nu för tiden endast spela i små omgångar, men nu har jag faktiskt streckspelat i flertalet timmar åt gången. Det är väl ingen svårighet att lista ut att det är uppföjaren till ett av 2009 års bästa spel som jag satt mig in i – Dragon Age 2.

I och med att jag uppskattade det första spelet så pass mycket, så var det med höga förväntningar som jag satte in skivan i konsolen och satte mig ner och spelade.

En av de största förändringarna i tvåan är att man är lite mer begränsad i sitt karaktärsskapande, vilket i mitt tycke är till det bättre. Man kan så klart förändra sin karaktärs utseende, men ungefär där går gränsen för vad man själv kan göra för att påverka sina karaktärsgrunder. Nu har man inte möjlighet att välja vilken ras man vill axla rollen som, utan det är bara människorasen som gäller. Antingen får man inta rollen som en man vid namn Garret eller som en kvinna vid namn Marian.

Detta är bara ett fåtal av de förändringar som Bioware genomfört för att göra Dragon Age till ett bättre spel och på många sätt mer likt Mass Effect, båda på gott och ont beroende på vad man har för preferenser när det gäller rollspel. Ytterligare ett led i denna förändring är att man nu valt att ge röst åt huvudkaraktären, vilket ger en personligare men mer begränsad berättelse. Och det gillar jag.

I Dragon Age: Origins spelade jag i huvudsak som en manlig human mage och kände att jag ville välja en annan klass den här gången. Att jag nu tvingas spela som människa ser jag inte som ett problem då jag lättare kan identifiera mig med karaktären på det viset. Men samtidigt kan jag förstå de som vill inta en helt annan roll än den man är van vid när man rollspelare, och för dem är detta säkert ett steg i fel riktning.

Denna gång valde jag att spela som en kvinnlig rogue, främst för att det var den klassen som jag testade och fastnade för i demot, men även för att få lite variation och en kontrast till min mage från förra spelet. Nog för att det är kul att kunna stå på avstånd och ta kål på sina fiender, men att göra det mitt framför deras ansikten, eller som i min rogues fall bakifrån, är något helt annat. Det känns helt enkelt som att man är med och deltar i striderna på ett helt annat sätt.

Om man spelat demot så har man säkert märkt att striderna förändrats mångt och mycket i samma anda som de gjorde mellan Mass Effect och Mass Effect 2. Striderna är snabbare och har en mycket större actionprägel. Men som med de flesta förändringar av dessa slag, så kommer det oftast på bekostnad av något annat. I detta fallet på bekostnad av det mer taktiska och varierande spelandet. Detta är dock något som jag inte bryr mig om överhuvudtaget, istället uppskattar jag det lite simplare upplägget som gör att spelet för ett helt annat flyt än tidigare. För ärligt talat tycker jag att det taktiska spelandet som framförallt PC-versionen erbjuder förvisso är intressant rent spelmässigt, men det förstör som sagt flytet i striderna och det är jag inte speciellt förtjust i. Men som tur är kan en lite mer actioninriktad spelare som jag välja att ge mitt party vissa direktiv för hur de ska agera, medan den som gillar att gräva ner sig i taktiska detaljer och som vill ha total kontroll över ens partymedlemmar även har dessa möjligheter.

Det finns säkert många fans som är kritiska till denna förändring, eller fördummning som man också kan se det som. Jag kan förstå dem, men som van konsolspelare uppskattar jag att man valt att anpassa spelet mer efter konsolernas begränsningar. För om man ska ta upp något som inte var helt hundraprocentigt bra i Origins så var det just kontrollen. Men jag har nu i tvåan inte haft några som helst problem, utan den har snarare känts ganska perfekt anpassad.

På tal om partymedlemmar. Det finns även denna gång ett stort antal karaktärer som man kan förvärva till sitt party. Jag tror att jag till slut hade sju stycken att välja mellan att ta med mig på min resa. Vanligtvis brukar jag hålla mig till samma partymedlemmar hela tiden, och det gjorde jag även denna gång. Den här gången berodde det främst på att en del av karaktärerna kändes aningen intetsägande och stereotypiska för min smak. Det inträffade dock en händelse i spelet som fick mig att byta konstellation, vilket till en början gjorde mig lite irriterad, men det medförde också att jag fick testa mig lite fram och prova på de övriga karaktärerna. Trots detta var det ett fåtal medhjälpare som jag i princip aldrig använde mig av, förutom vid vissa sidouppdrag där de var nödvändiga att ha med för att kunna utföra uppdraget.

I jämförelse med Origins tyckte jag mig få större sammanhållning i gruppen, framförallt med de karaktärer som jag valde att oftast ha med mig på mina eskapader. När jag ändå pratar om partymedlemmarna och min relation till dessa så finns det, precis som vi är vana vid i Biowares spel nu för tiden, möjlighet att ha romanser med dem. I första spelet hade jag romanser med två stycken och det var inte speciellt svårt att få dem i säng. Nu var det dock inte förrän i slutet som jag lyckades charma en partymedlem så pass mycket att han, Anders i mitt fall, ville ta det sista steget.

En annan förändring som man lägger märke till rätt snart är att även dialogträden numera fungerar precis som i tidigare nämnda rymdepos, vilket så klart är en förändring till det bättre i det stora hela. Det var dock lite för uppenbart vad ett visst valalternativ skulle ha för utgång i vissa lägen. Ska man förenkla det lite så fanns det i princip ett godhjärtat, ett ironiskt och ett lite mer elakt svar. För mig som alltid har problem med att spela ond i rollspel så föll det sig ganska naturligt att jag i de allra flesta fall valde de goda alternativen. De hade gärna fått göra svarsalternativen lite mer gråskaliga istället för att kategorisera dem. För det är det som gör rollspel så fantastiska, att ens handling inte alltid har en given konsekvens. Det var några gånger under min genomspelning som jag faktiskt fick helt oväntade utgångar av val som jag trodde bara skulle leda till det bättre. Det gjorde spelet mycket mer engagerande på det känslomässiga planet.

Det som jag gillade allra mest med det första spelet var storyn och hur man som spelare hade stora möjligheter att själva påverka sitt äventyr. Jag har hört andra som klagat på att valen i Dragon Age 2 inte har lika stora konsekvenser som i förra spelet, men jag kan inte påstå att jag håller med på den punkten. Visserligen har jag bara spelat igenom spelet en gång och har därför inte hunnit prova om ett annat val hade resulterat i en annan utgång, men det är åtminstone den känslan jag får, och då får man väl ändå säga att de har lyckats, även om det är illusion av val eller inte.

Känslan av storhet, både på det rent fysiska planet (miljöer och liknande) och på det storymässiga planet når inte riktigt upp i samma klass som föregångaren. Storyn är inte lika intressant, men jag tycker dock att presentationen är ljusår bättre och den väver in berättelsen på ett väldigt smidigt sätt i form av att ens egna framsteg framstår som en återberättelse av tidigare händelser.

För att återgå till just storheten på miljöerna så är man lite mer instängd denna gång. Åtminstone är det den känslan som jag får. Större delen av spelet utspelar sig faktiskt i och i närliggande områden av en och samma stad. Jag välkomnar dock detta då jag är mycket av en utforskare i spel, på ett negativt sätt enligt mig själv. Nu kan jag istället spendera mer tid åt att faktiskt spela och gå vidare i storyn, istället för att besöka varenda vrå på en jättestor karta. Det finns säkerligen många som uppskattar stora världar med mycket att utforska, men för mig sätter det snarare stopp för mitt spelande och jag tappar lätt fokus på det som jag faktiskt ska göra.

Jag minns inte riktigt hur lång tid det tog för mig att klara ut Origins, men jag kan gissa att det åtminstone tog 20-talet timmar. Dragon Age 2 tog mig cirka 34 timmar, men då försökte jag göra så mycket som möjligt under min första genomspelning. Jag gjorde alla uppdrag som jag kunde komma över och gav mig på så många encounters som möjligt.

Som i de flesta rollspel får man experience och går upp i level ju fler uppdrag man gör och ju fler monster man dräper. Varje gång man levlar upp får man spendera olika poäng för att förbättra sina attribut och lära sig nya magier eller attacker. Precis som i flera andra rollspel av liknande slag får man välja att sätta sina poäng i olika träd baserade på hur man vill spela och utveckla sin karaktär. Det kändes dock lite som en illusion av valmöjlighet, för om jag vill spela som en rogue med fokus på närstrid så finns det vissa talents som är givna att passa mig bättre än andra. Det bör också sägas att jag efter 34 timmar hann få upp min rogue till level 23, vilket gjorde att jag med god marginal kunde få precis alla de talents och attacker som jag ville ha. Detta får mig att tro att de flesta karaktärer av samma klass till slut kommer att se ut ungefär på samma sätt vad gäller förmågor, men med den skillnaden att vägen dit kan se annorlunda ut.

Vad gäller den grafiska aspekten av spelet så har man valt en mer artistisk men simplare grafisk stil som i min mening ser mycket bättre ut och passar mycket bättre till konsol. Origins led av bitvis instabil bilduppdatering, men det är inget som jag upplevt alls nu i tvåan, förutom i någon enstaka cutscene. Det påverkade dock inte upplevelsen i och med att det enbart var i självspelande sekvenser som detta skedde.

I det stora hela är Dragon Age 2 i mitt tycke ett spel som på de flesta punkter är bättre än sin föregångare och aspirerar på topplaceringarna över de bästa spelen 2011. Det återstår att se om Bioware kan leverera ett bättre spel i Mass Effect 3 och om nästa spel i Dragon Age-serien kan överträffa detta, för slutet hintar åtminstone lite om att en uppföljare kan vara i görningen.

Jag längtar redan.