Jag har lekt korsriddare och besökt helvetets alla nio cirklar i spelet baserat på Dante Alighieris epos Den gudomlida komedin.
Spelet har ju marknadsförts något otroligt och EA har stått för de mest bisarra reklamkampanjerna jag någonsin sett. Till en början visste jag inte alls om jag skulle köpa det eller inte, men när jag fick syn på ett bra erbjudande på spelet så var jag bara tvungen att slå till.
Dante förlorar sin kära Beatrice till Lucifer och är villig att göra allt i sin makt för att få henne tillbaka. Han är beredd att entra helvetet och ta sig igenom alla syndens cirklar för att stå till svars för tidigare misstag och befria Beatrice från det öde som hans misstag förorsakat.
I sedvanlig ordning börjar det lite lätt med att man introduceras till kontrollen och lite olika attacker och det känns inte som man implementerat det på ett bra sätt, det känns aningen påklistrat och man kunde säkerligen fått det momenten att känns mer som en del av handlingen. Men det är inget jättestort problem egentligen, för kontrollen är väldigt enkel och det finns inga större mängder attacker som man behöver memorera, och efter att precis ha spelat igenom GoW 3 så är man van vid kontrollschemat.
Käfta inte emot Cerberus.
Precis som med sina vågade reklamkampanjer märks det väldigt snart och väldigt tydligt att man från utvecklarnas och EA:s sida inte alls varit blyga med att visa både det ena och det andra i form av blod och sex. På vissa ställen känns det lite malplacerat, men känns samtidigt befogat på de ställen där de förekommer med tanke på vad spelet handlar om.
Allt eftersom handlingen bärs framåt går man djupare och djupare ner i helvetet, fienden blir större både till antal och storlek och det blir även svårare. Men bara för att det blir svårare så betyder det inte att spelet någonstans är svårt, snarare tvärtom. Det känns väldigt enkelt, jag körde på den normala svårighetsgraden och jag måste säga att den kändes som en barnlek jämfört med God of Wars motsvarighet.
Den största anledningen till att spelet känns simpelt är på grund av de olika attackerna som finns. Man har två olika skillträd som man kan uppgradera – holy och unholy; dessa uppgraderingar köper man med hjälp själar som man samlar på sig under spelets gång. Själv valde jag att gå holy, hade jag valt unholy kan jag tänka mig att spelet hade blivit aningen svårare. För det blir, med få undantag för vissa moment i spelet, endast ett ursinnigt tryckande på en och samma knapp.
Man har förvisso flera olika attacker till sitt befogande, men man uppmuntras aldrig att använda dem, förutom som jag sade, med undantag för vissa moment. Jag har inte läst originalverket, men faller rätt lätt för berättelser med anknytning till mytologier och liknande, om man nu kan kalla kristendomen för det. Men till skillnad från den grekiska mytologin som GoW bygger på, så känns inte fienderna speciellt varierade. Visst finns det ett gäng fiender, men i kombination med att spelet är relativt lätt gör det att i princip varje fiende känns likadan.
Tills döden skiljer oss åt.
En av de första sakerna som slog mig var designen på både fienderna och bossarna. De känns annorlunda och det verkar som om deras designers haft ganska fria tyglar här och skapat bland de mest groteska och fascinerande monster jag sett i spel.
Som helhet påminner spelet väldigt mycket om God of War 3, känns lite tråkigt att nämna Santa Monicas mästerverk hela tiden, men det är ett fantastiskt spel och ses lite som en måttstock för genren. Hur som helst når Dante’s Inferno inte riktigt upp till samma höjder, men är ändå väl värt en genomspelning, framförallt om man gillar genren.