Efter att jag testade Crackdown 2-demot förra året så bestämde jag mig för att inte köpa det, det räckte liksom med demot. Men sedan gick jag och vann det i en tävling och igår drog jag igång det och körde igenom den enspelarkampanj som spelet bjuder på.

Har man spelat det första Crackdown så känner man definitivt igen sig i hur spelet fungerar. Det enda man egentligen gjort om är att man bytt ut en intetsägande story mot en annan och lagt till lite nya spelmoment i samma anda som förra spelet.

Den största förändringen är uppdragsmålen, och då tänker jag på huvuduppdragen, som nu inte går ut på att TA NER olika gäng och deras ledare, utan istället är om möjligt ännu mer repetitiva i sitt utförande.

Huvuduppdragen går helt enkelt ut på att du först och främst ska lokalisera olika Freak-nästen (Freaks är ett slags muterade människor som dyker upp under nattetid) och sedan kalla ner ett högteknologiskt fyrbåk som du sedan ska försvara tills dess att det aktiverats för att det sedan ska utplåna ovan nämnda näste. Under tiden det aktiveras anfaller dessa mutanter båken och det gäller för dig som spelare att hindra dem från att förstöra den tills dess att det hunnit aktiverats.

Det var lite halvskoj, första gången.

Redan efter ett par av dessa uppdrag så blev det alldeles för repetitivt (det enda som varieras är i princip att svårighetsgraden ökar vid de sista uppdragen), och då ska det även tilläggas att spelet är väldigt kort om man väljer att bara köra huvuduppdragen. Men samtidigt kan jag inte skylla allt på spelet, för nu valde jag ändå att bara köra igenom huvuduppdragen som för mig vidare fram i storyn.

Det finns förutom dessa uppdrag även så kallade ”tactial locations” som är platser fyllda med gängmedlemmar från The Cell och där det gäller för dig att kala på förstärkning och utplåna dessa medlemmar så att polisen istället övertar området. Spelet lider dock här av samma problem som föregångaren, nämligen att det är alldeles för mycket fiender, vilket gör att det blir ganska rörigt. en del kanske tycker om det, men jag gör det inte.

Utöver dessa olika uppdrag finns det, precis som i det första spelet, en massa saker att samla på. Det finns agility orbs, hidden orbs, audio logs och några sorts live orbs som man bara kan samla tillsammans med en kompis online. Det går också att race:a i bland annat vanliga bilrace, men även så kallade rooftop races.

Precis som i detta första spelet så kan man även uppgradera sina förmågor, och det är väl egentligen detta i samband med alla samlarobjekt som gör att man faktiskt överhuvudtaget vill spela detta spel. För det är faktiskt riktigt beroendeframkallande att springa runt i staden och leta efter agility orbs som gör mig till en bättre atlet, vilket i sin tur gör att jag kan springa snabbare och hoppa högre.

Det känns som att det inte gjorts så mycket för att utveckla konceptet och föra dem framåt. Det första Crackdown var inget mästerverk, men likväl ett bra spel som var mycket bättre än vad jag hade förväntat mig. För att ett spel av samma slag ska imponera på mig igen så krävs det något mer än bara samma sak fast med annan färg på förpackningen.

Jag hade hoppats på mer helt enkelt.