Jag har inte spelat några av Schafers tidigare spel, vilket gör att Brütal Legend blir mitt första spel av denna av många hyllade speldesigner. Det tog inte lång stund innan jag var helt fast i hans galna idéer och skruvade humor.

Spelet tar sig början under en konsert, där man introduceras för Eddie Riggs, som är roddare åt ett så kallad ”heavy metal” band, kallad Kabbage Boy. Enligt Eddie har bandet helt missuppfattat vad genren egentligen går ut på och han önskar därför att han levde under en tid då musiken verkligen hade en mening.

The Seventies? No, earlier than that. The early seventies…

Hursomhelst så faller en av bandmedlemmar ut från scenen, som av någon anledning är väldigt högt upp, och blir i sista sekunden räddad av Eddie. Ironiskt nog ”dör” Eddie av allt bråte som faller ner, samtidigt som han räddar bandmedlemmens liv.

Blodet forsar ner över hans bältesspänne, som verkar vara någon sorts amulett och framkallar elddemonen Ormagöden och skapar kaos vid området. Demonen gör dock inte Eddie illa, istället blir Eddie teleporterad till en annan värld, en annan dimension, där allting är hårt knutet till allt var rock innefattar.

Men allt står inte rätt till i den här världen; demoner har förslavat världens befolkning. Eddie, som känner sig som hemma i den här världen, bestämmer sig för att ta på sig uppdraget att rädda både folket och rocken.

Humorn börjar verkligen på topp, faktiskt redan från huvudmenyn där man får följa Jack Black när han går in i en musikaffär, där han börjar pratar om ett visst album, som sedan blir själva navigeringsmenyn. Ett väldigt intressant sätt att utforma en annars så tråkig meny. Trots att jag tycker att humorn är bra genom hela spelet så stagnerar det ändå efter ett tag. Jag skulle vilja påstå att demot representerar spelet på dess bästa sida vad gäller humorn.

Eddies vapenarsenal består av en yxa, som han kan använda på sedvanligt manér för att döda fiender, samt en gitarr som man kan spela solos på. Dessa solos kan slå ner blixtar på fiender, framkalla bestar och buffa partyt. Detta inslag gör att spelet får en mer strategiskt inriktning en andra spel i hack’n'slash genren. Det är inget revolutionerande, men just det faktum att han använder en gitarr gör det hela så mycket roligare.

Till en början trodde jag att spelet i princip skulle vara ett vanligt spel i hack’n'slash genren, men ju längre in i spelet man kommer, desto mer blir man introducerad till de så kallade scenslagen. Dessa fungerar i princip som ett vanligt RTS; men bygger upp en bas, samlar in resurser i form av fans, bygger upp en armé och har som mål att förstöra motståndarens scen.

Jag måste erkänna att jag blev ganska besviken över att dessa RTS moment är en så pass stor del av spelet. Dessa strategiska moment var inte alls presenterade i demot, vilket gjorde att jag blev rätt så överraskad när spelet gick från att vara hack’n'slash till att vara en mix mellan olika genrer, främst då RTS. Jag hade förväntat mig ett actionäventyr fullproppat med humor.

Det ska dock tilläggas att RTS momenten är väldigt bra designade för konsoll, det går att spela väldigt enkelt om man vill det, samtidigt som den inbitna strategen har tillgång till mera avancerade funktioner, utan att för den delen göra utförandet mer avancerat.

Alla order som man ger sina trupper kontrolleras via det digitala styrkorset och för att välja enskilda enheter kan man ge order endast till de enheter som för närvarande syns på skärmen. Detta fungerar relativt bra, men jag tycker ändå att de skulle satt fokus mer på actiondelen, istället för att som nu hela tiden repetera i princip likadana RTS strider i varenda uppdrag efter halva spelet.

Det finns endast en handfull olika sidouppdrag som egentligen är väldigt repetitiva, eftersom man hela tiden gör samma saker hela tiden. Men det hindrar mig ändå inte från att ha roligt medan jag gör dem. För de som gillar att samla på saker i spel, kan jag glädje er med att säga att det finns otroligt många föremål att samla på, hopp att klara och nedgrävd metall att finna, bara för att nämna några.

Huvuduppdraget tog mig ungefär 6-8 timmar att klara, men jag slutade inte spela där. Istället bestämde jag mig för att samla alla saker i spelet och göra alla sidouppdrag, och efter 25 timmars total speltid var jag klar. Efter att jag klarat spelet förväntade jag mig att jag bara hade kommit halvvägs in i spelet, det kändes som att jag precis hade börjat spela. Detta är både bra och negativt; antingen kan man se på det som att spelet var väldigt kort och hade behövt vara längre, eller så kan man se det så att spelet var så bra att jag hade velat se och spela mer av vad spelet hade att erbjuda. För mig stämmer det senare. Själva berättelsen är dock inte allt; jag hade väldigt kul bara av att åka runt i min bil och döda djur och klara sidouppdragen.

Jag skulle rekommendera spelet till alla som gillar RTS, action, äventyr eller hack’n'slash. Eller helt enkelt för den som vill prova på nåt nytt. Samtidigt måste jag också säga att alla som håller hårdock och/eller metal hårt om hjärtat har nåt att hämta i spelet. Spelvärlden i sig är full med referenser till hårdrocksvärlden, exempelvis för det en hel bergsvägg gjord av förstärkare, hur coolt är inte det? Spelet innehåller förutom 107(!) låtar även gästspel av Ozzy Osbourne, Lemmy och Lita Ford. Det är en klar hyllning till hårdrocken och metal.

Brütal Legend är helt klart värd att ha i samlingen för den som antingen diggar hårdrock/metal eller gillar strategispel, men som inte riktigt orkar sätta sig in i alla hardcore RTS-spel.