Det är grådassigt väder, regnet vräker ner och stämningen är perfekt. Batman eskorterar Jokern till det mytomspunna fängelset för psykiskt sjuka, Arkham Asylum. Men det känns som att det är något som inte stämmer, det finns en viss lömsk känsla i luften.
Batman är inte sen med att ana oro, han misstänker att Jokern har något i görningen, då han gav upp alldeles för enkelt.
Och visst hade Batman rätt i sina misstankar; väl djupt nere i fängelset händer något, för under en sekund är vakterna inte helt uppmärksamma och Jokern gör sitt drag. Det visar sig att han har smidit på en plan under en längre tid, en plan som involverar alla Arkhams fångar och superskurkar.
Ett Arkham som styrs helt av skurkarna, där Jokern har full kontroll på vad som händer och han har hotat att spränga Gotham om hjälp skickas till ön. Batman står alltså ensam i kampen mot skurkarna, en kamp som han måste vinna för att inte bara säkerställa ordningen i fängelset, utan även för att säkerställa hela stadens säkerhet. För det visar sig att Jokerns motiv till belägringen involverar en viss fånge i fängelset, och går hans planer i verket finns det inte mycket som kan stoppa honom.
Ett perfekt upplägg för ett spel i Batman-universumet alltså.
Det är inte ofta som utvecklarna lyckas åstadkomma titlar som är värda fullpris när det handlar om spel baserad på filmlicenser och dylikt. Rare lyckades med GoldenEye, Starbreeze med Riddick och Avalanche, för att nämna ett par stycken. Nu är ju inte Batman: Arkham Asylum baserad på någon film, men är ändå bunden till DC Comics Batman-universum.
Därför har man rätt att vara skeptisk till ett spel som detta. Men jag bestämde mig för någon månad sedan för att införskaffa det nu när det gått ner rätt bra i pris, sedan har jag inte heller undgått de fina betyg som spelet fått och kände då helt enkelt att jag nu var tvungen att skaffa det.
I ett spel som detta är stridssystemet en viktig del för att göra spelupplevelsen så bra som möjligt. Till en början tyckte jag att den verkade väldigt simpel och lite småtråkig, men allt eftersom jag dödade fångar och besegrade skurkar blev jag introducerad till fler attacker och kombinationer och helt plötsligt hade jag ett riktigt bra stridssystem till mitt förfogande. Man har lyckats göra ett till synes simpelt upplägg ganska avancerat, och det är faktiskt riktigt roligt att bara slåss mot horder av fiender, som det förövrigt går att göra i speciella utmaningar som kan nås utanför huvudspelet i speciella utmaningar.
Jokern är lika glad som vanligt.
Sedermera är Batman en superhjälte som tar till vara av omgivningen, gömmer sig i skuggorna och besegrar sina fiender obemärkt. Detta har man implementerat på rent Splinter Cell-manér, där smygande är viktig del för att ta sig an fienden obemärkt. Och det fungerar, faktiskt över förväntan. Dock är jag inte så jätteförtjust i dessa moment då jag saknar tålamod att vänta in fienden som patrullerar och så vidare. Det är lite lustigt att man om man blir upptäckt kan använda sin grappling hook och svinga sig från en gargoyle till en annan och sedan helt undkomma fienden. Men det är ju ett spel och just därför funkar det, och det är något som räddat mig flera gånger från en säker död.
En av de första sakerna man kommer att lägga märke till när man spelar är vilket bra röstskådespeleri det är i spelet. Inte minst från Jokern, som Mark Hamill lånat ut sin röst till. Det är väldigt trovärdiga dialoger från de flesta karaktärerna och gör att man lever sig in mer i spelet och storyn.
Bossar är något som om de görs riktigt bra kan lyfta ett spel något otroligt och samtidigt dra ner ett spel om de inte görs på ett bra sätt. I Batman: Arkham Asylum finns det förvisso ett gäng bossar, men de är väldigt enkelt upplagda och kan liknas vid de minibossar som återfinns i Zelda-spelen. Personligen tycker jag att man borde ha lagt ner mer tid på bossarna, då de som de är nu mest känns som en axelryckning och har mönster som är väldigt enkla att genomskåda. Men de ger ändå en liten variation till spelet.
På tal om Zelda så finns här också en del pusselmoment, som i detta fall kretsar kring Gåtan och hans otaliga gåtor och pussel, som är utspridda över hela ön. Ett gäng av dem var riktigt kluriga och jag gav mig faktiskt på att försöka klara av dem alla och lyckades några timmar efter att jag klarat huvudstoryn. Det kan exempelvis handla om gåtor som leder en till en plats där man måste använda Batmans ”Detective Mode” för att kunna lösa gåtan. Det fungerar bra, men den bristfälliga variationen i gåtorna gör att man ganska snabbt blir ganska trött på de repetitiva sidouppdragen som gåtorna är.
I övrigt finns det inte så mycket att säga, grafiskt sett är spelet kanske inte ”top notch”, men den är ändå visuellt tilltalande och passar bra in med hur jag själv föreställer mig hur Gotham ser ut.
Jag kan rekommendera detta spel till de som gillar actionspel och speciellt för den som är intresserad av just Batman och all historia runt omkring, då det bjöds på mängder av information om de olika karaktärerna; information som låses upp allt eftersom man utforskar ön.