Det var i förra veckan som jag införskaffade Remedys senaste spel, och jag skrev då ett inlägg om mina första intryck från spelet. Efter tre-fyra dagar rullade eftertexterna och jag tänkte försöka samla ihop mina intryck från spelet, och sammanfatta dem i sin helhet.

Det är natt, jag åker i bilen och mörkret tar över mitt synfält allt mer. Plötsligt ser jag en man på vägen, men jag hinner inte reagera, och det är för sent. Jag går fram till mannen, och finner att han inte längre är vid livet. För ett ögonblick tittar jag bort, och när jag återigen för blicken mot mannen, ser jag, till min stora förskräckelse, att kroppen är borta.

Det är en mardröm.

Spelets inledande minuter är i grund och botten en tutorial där man introduceras till spelets mekanik. Man lär sig väldigt snabbt att mörkret är ens största fiende och att ljuset är ens bästa vän.

Jag möts av en skuggvarelse i den mörka natten, och jag springer för allt vad jag kan för att nå till en ljusare plats. Kulor biter inte på varelsen, och jag måste på något sätt försvaga min fiende.

Med hjälp av en ficklampa lyckas jag bryter ner den barriär som tidigare skyddat honom, och nu kan inte ens han räddas av mina pistolkulor.

Det är ett simpelt upplägg; jag måste försöka hålla mig i skuggorna under så korta stunder som möjligt och hela tiden söka mig till ljuset, som är mitt största vapen mot fienderna. För i mörkret är de oslagbara, det är med hjälp av ljuset jag kan göra dem sårbara, för att till slut kunna göra mig av med dem.

Handlingen utspelar sig i den fiktiva staden Bright Falls, som har en sådan där typisk småstadskänsla. Alla känner alla, och så finns de människor som är lite lustiga och hemliga.

Staden har, förutom under de mörka nätterna, en väldigt härlig atmosfär, och en stämning som är väldigt hemtrevlig.

Den grafiska designen och ljussättningen är bland de vackraste jag sett i ett spel. Men det är i princip där som det grafiska slutar att imponera. Visst, spelet i övrigt är inte fult, men det märks att spelet har utvecklats under en lång tid och att utvecklarna fått göra om mycket längs vägen.

Karaktärerna är inte de snyggaste, och de känns ganska stela, framförallt i ansiktsanimationerna. Men även animationerna när man springer. Den härliga atmosfären och designen gjorde dock att jag såg förbi dessa negativa punkter allt längre in i spelet.

I övrigt tycker jag att karaktärerna var väldigt intressanta och kändes inte så intetsägande och påklistrade som en del sidokaraktärer kan göra ibland.

Jag skrev tidigare om att jag tyckte att styrningen inte var den bästa och att knapparna kändes lite malplacerade. Det störde mig i början, men jag vande mig och hade efter ett par episoder inga som helst problem med kontrollen. Det kan dock tyckas lite konstigt att man väljer att köra med en egen variant av mappningen, då man sedan tidigare spel är van med att vissa knappar ska göra vissa saker. Men man vande sig som sagt.

Spelmekaniken funkade väldigt bra när man väl hade kommit in i spelet på riktigt, och stött på lite olika situationer där man sätts på prov och får experimentera lite med de olika moves som man blivit introducerad till.

Spelet är väldigt linjärt, det är det ingen som helst fråga om. Dock så har man lyckats maskera detta på ett väldigt bra sätt. Man har skapat en illusion av frihet, och jag kan inte direkt klaga på att spelet kändes inramat och rakt fram.

För samlarnörden finns det oerhört mycket att hitta runt om i staden. som exempelvis manuskript, termosar och burkpyramider. Själv gillar jag att samla på mig grejer, och de har implementerat det väldigt bra i spelet, för i Alan Wake tillför de ett djup till spelets huvudstory.

Den absolut största behållningen med spelet är helt klart inramningen, allt runt om kring själva spelandet. Allt från berättandet till episoderna med tv-serieliknande recaps. Det kändes på något sätt väldigt naturligt och det funkade väldigt bra att spela en episod åt gången.

Handlingen var lite svår att förstå och hänga med i, men de lyckades trots det få mig att hela tiden vara intresserad av vad som komma skall. Storyn kändes väldigt genomarbetad och innehåller en del referenser till andra litterära verk, som enligt mig bara är något positivt.

Jag var lite skeptisk till spelet till en början, då jag hört lite blandade meningar om det, både i recensioner och i podcasts. Men för mig överträffade det mina förväntningar, och känns som ett spel som alla som har någon som helst förkärlek till en bra story eller en bra thriller/skräck bör införskaffa.

Nu blir det till att se fram emot det DLC som ska släppas i slutet av juli.