Under de senaste veckorna har jag jobbat med att få bättre rykte hos diverse fraktioner. För några dagar sedan bestämde jag mig för att ge mig på att grinda rep hos Netherwing. Efter fyra dagars questande och intensivt letande efter drakägg har jag nu gått från neutral till exalted och har fått tillgång till sex stycken underbara mounts.

Enligt mig de snyggaste drakarna i spelet.

Spelade ytterst lite under TBC; jag hann i princip bara bli level 70 innan jag tog en paus från spelet. Darför har jag missat mycket innehåll från den expansionen, och det var bland annat därför som jag valde att börja köra igenom de äldre instancerna och få tag på lite mounts och liknande.

Det har varit ganska jobbigt och tröttsamt att grinda, men nu när jag väl har sex underbart vackra drakar i min ägo, så känns det som att det var väl värt det.

Det känns dock lite tomt nu när jag inte längre har någon belöning att se fram emot. Men jag kan alltid ta tag i de gamla furbolgsen i Felwood och Winterspring, för att öka min rep hos Timbermaw och få titeln ‘The Diplomat”.

Såhär i semestertider brukar det inte bli så mycket spelande för min del, framförallt inte under dagtid. Därför kommer det att vara ganska tunnsått med inlägg här under de kommande veckorna.

Jag kommer hursomhelst att spela en del WoW på kvällarna; mina karaktärer hittar ni här. Har även skapat en karaktär på Darkmoon Faire, en rogue vid namn Leftstep. Det har dock inte blivit så värst mycket spelande på den dock.

Ni får gärna adda mig Xbox Live eller PSN också för den delen, mina online ID:n finnes här.

Önskar alla en varm och trevlig sommar!

Har under dagen varit nere på stan och glott i en del affärer. Var bland annat inne på Gamestop och kollade in deras rea som dom kör med nu, med upp till 70% rabatt.

Med mig hade jag Dante’s Inferno till PS3, som jag tänkte använda för inbyte om jag skulle hitta något bra spel. Jag hade sett i deras broschyr att DJ Hero skulle vara prissänkt, samt ha ett pris på 98kr om man bytte in ett spel. Jag passade på att fråga om erbjudandet även gällde för Renegade-versionen, vilket det gjorde, och dealen var gjord.

Dante’s Inferno, som jag tidigare bytt till mig på GAME för 0kr, mot DJ Hero Renegade Edition, för 98kr. En riktigt bra deal helt enkelt.

Inne på GAME gjorde jag för övrigt också en riktigt bra deal. De hade Super Mario Galaxy 2 för 498kr; och eftersom jag hade 120kr på mitt bonuskort så behövde jag bara betala 378kr, vilket får ses som ett väldigt bra pris.

I övrigt inköptes tre nya filmer som kommit ut på blu-ray; Tim Burton’s Alice i Underlandet, Percy Jackson: Kampen om Åskviggen samt For a Few Dollars More.

En riktigt bra dag, helt klart.

Det var i förra veckan som jag införskaffade Remedys senaste spel, och jag skrev då ett inlägg om mina första intryck från spelet. Efter tre-fyra dagar rullade eftertexterna och jag tänkte försöka samla ihop mina intryck från spelet, och sammanfatta dem i sin helhet.

Det är natt, jag åker i bilen och mörkret tar över mitt synfält allt mer. Plötsligt ser jag en man på vägen, men jag hinner inte reagera, och det är för sent. Jag går fram till mannen, och finner att han inte längre är vid livet. För ett ögonblick tittar jag bort, och när jag återigen för blicken mot mannen, ser jag, till min stora förskräckelse, att kroppen är borta.

Det är en mardröm.

Spelets inledande minuter är i grund och botten en tutorial där man introduceras till spelets mekanik. Man lär sig väldigt snabbt att mörkret är ens största fiende och att ljuset är ens bästa vän.

Jag möts av en skuggvarelse i den mörka natten, och jag springer för allt vad jag kan för att nå till en ljusare plats. Kulor biter inte på varelsen, och jag måste på något sätt försvaga min fiende.

Med hjälp av en ficklampa lyckas jag bryter ner den barriär som tidigare skyddat honom, och nu kan inte ens han räddas av mina pistolkulor.

Det är ett simpelt upplägg; jag måste försöka hålla mig i skuggorna under så korta stunder som möjligt och hela tiden söka mig till ljuset, som är mitt största vapen mot fienderna. För i mörkret är de oslagbara, det är med hjälp av ljuset jag kan göra dem sårbara, för att till slut kunna göra mig av med dem.

Handlingen utspelar sig i den fiktiva staden Bright Falls, som har en sådan där typisk småstadskänsla. Alla känner alla, och så finns de människor som är lite lustiga och hemliga.

Staden har, förutom under de mörka nätterna, en väldigt härlig atmosfär, och en stämning som är väldigt hemtrevlig.

Den grafiska designen och ljussättningen är bland de vackraste jag sett i ett spel. Men det är i princip där som det grafiska slutar att imponera. Visst, spelet i övrigt är inte fult, men det märks att spelet har utvecklats under en lång tid och att utvecklarna fått göra om mycket längs vägen.

Karaktärerna är inte de snyggaste, och de känns ganska stela, framförallt i ansiktsanimationerna. Men även animationerna när man springer. Den härliga atmosfären och designen gjorde dock att jag såg förbi dessa negativa punkter allt längre in i spelet.

I övrigt tycker jag att karaktärerna var väldigt intressanta och kändes inte så intetsägande och påklistrade som en del sidokaraktärer kan göra ibland.

Jag skrev tidigare om att jag tyckte att styrningen inte var den bästa och att knapparna kändes lite malplacerade. Det störde mig i början, men jag vande mig och hade efter ett par episoder inga som helst problem med kontrollen. Det kan dock tyckas lite konstigt att man väljer att köra med en egen variant av mappningen, då man sedan tidigare spel är van med att vissa knappar ska göra vissa saker. Men man vande sig som sagt.

Spelmekaniken funkade väldigt bra när man väl hade kommit in i spelet på riktigt, och stött på lite olika situationer där man sätts på prov och får experimentera lite med de olika moves som mean blivit introducerad till.

Spelet är väldigt linjärt, det är det ingen som helst fråga om. Dock så har man lyckats maskera detta på ett väldigt bra sätt. Man har skapat en illusion av frihet, och jag kan inte direkt klaga på att spelet kändes inramat och rakt fram.

För samlarnörden finns det oerhört mycket att hitta runt om i staden. som exempelvis manuskript, termosar och burkpyramider. Själv gillar jag att samla på mig grejer, och de har implementerat det väldigt bra i spelet, för i Alan Wake tillför de ett djup till spelets huvudstory.

Den absolut största behållningen med spelet är helt klart inramningen, allt runt om kring själva spelandet. Allt från berättandet till episoderna med tv-serieliknande recaps. Det kändes på något sätt väldigt naturligt och det funkade väldigt bra att spela en episod åt gången.

Handlingen var lite svår att förstå och hänga med i, men de lyckades trots det få mig att hela tiden vara intresserad av vad som komma skall. Storyn kändes väldigt genomarbetad och innehåller en del referenser till andra litterära verk, som enligt mig bara är något positivt.

Jag var lite skeptisk till spelet till en början, då jag hört lite blandade meningar om det, både i recensioner och i podcasts. Men för mig överträffade det mina förväntningar, och känns som ett spel som alla som har någon som helst förkärlek till en bra story eller en bra thriller/skräck bör införskaffa.

Nu blir det till att se fram emot det DLC som ska släppas i slutet av juli.

Det var lite drygt fyra månader sedan jag senast satte min fot i Azeroth, men nu blir det ändring på det. Under dagen införskaffade jag ett gamecard, som alltså betyder två månaders speltid.

Två månader där jag än en gång ska utforska världen som Blizzard skapat , och ta del av det nya innehåll som har släppts sedan sist.

Det verkar dock som att de människor som jag spelade tillsammans med på Ghostlands-servern antingen har flyttat till en annan server eller lagt ner spelandet.

Jag har, sedan jag skaffade WotLK uteslutande spelat horde-karaktärer på ovan nämnda server, och tänkte att det kanske vore på sin tid med lite omväxling.

Antingen blir det så att jag re-rollar på en annan server eller att jag bara skapar en alliance-karkatär på min nuvarande. Får se hur det blir, har inte riktigt bestämt mig än.

Men det ska hur som helst bli roligt att bege sig ut på nya äventyr i Azeroth.

Igår letade sig Crackdown 2-demot ut på Xbox Live, och eftersom jag tyckte att det första spelet var helt okej, så var jag bara tvungen att testa även detta för att se hur de har utvecklat det.

Det jag gillade mest med första spelet var frihetskänslan och hur roligt det var att bara springa omkring och samla på sig så många ”agility orbs” som möjligt. Att bli starkare och bara härja runt fritt i staden.

Av det jag hann spela i demot verkade det som att man har fortsatt på samma spår med just dessa samlarobjekt, eller vad man nu vill kalla dem för.

Ett gäng nya uppdragstyper och spelmoment har lagts till, men jag kände inte riktigt att de var så värst roliga, förutom ett läge där man ska försvara en sändare från hundratals zombieliknande fiender.

Att de flesta uppdrag kändes lite tråkiga beror framförallt på att nackdelarna från det första spelet även återfinns här. Det är lite för mycket fiender, som alla är väldigt bra på att sikta; och de olika stridssystemen, som den när man skjuter eller slåss, är inte alls klockrena.

Jag blev inte direkt imponerat av det som demot hade att erbjuda och jag kommer förmodligen vänta med att införskaffa det tills det ligger i reabacken, för det känns som att jag för närvarande lika gärna kan spela det första Crackdown.

Direkt efter att jag avverkat The Lost and Damned gav jag mig på nästa expansion i ordningen, och då pratar jag så klart om The Ballad of Gay Tony.

Till skillnad från många andra tyckte jag faktiskt mer om denna. Inte för att jag finner huvudkaraktären Luis Lopez intressant för fem öre; men allt runt omkring, såsom stämning, musik, karaktärer och ja, till och med färgvalet.

Det var dock lite av en besvikelse, när jag fick reda på att man än en gång tagit med intetsägande och stereotypa karaktärer, såsom Brucie, och nu även hans äldre bror.

I en direkt jämförelse känns The Lost and Damned väldigt grått och tråkigt, och jag tycker inte att själva motorcykelåkandet och gängkänslan fanns där överhuvudtaget. The Ballad of Gay Tony kan mer beskrivas som ett sedvanligt GTA med allt vad det innebär. Jag gillade GTA IV väldigt mycket, och denna expansion är inget undantag.

Vad jag dock inte tyckte var speciellt bra när jag satt och spelade igenom var alla de olika uppdragen där man tvingas åka helikopter, för där har Rockstar helt misslyckats med kontrollen, om den ens går att göra bra för konsol. Den är både svår att styra och det är svårt att sikta på fienden, och det leder till många frustrationsmoment som egentligen är helt onödiga.

Man har här spunnit vidare på konceptet med att försöka binda samman de olika berättelserna i de tidigare spelen och jag tycker man har lyckats väldigt bra. Det är intressant att se de händelserna som utspelades i huvudspelat från olika perspektiv.

Nu är jag ganska trött på GTA för tillfället, så nu dröjer det nog ett tag innan jag sätter min fot i Liberty City igen.

Det var tidigt igår som beställde jag hem Alan Wake från Webhallen, och redan idag fick jag det i brevlådan. Sådana snabba leveranser är alltid välkomna

Jag har inte spelat under några längre stunder, men jag har ändå lyckats ta mig igenom den första episoden och tänkte dela med mig av lite tidiga intryck från Max Payne-skaparna Remedys senaste spel, Alan Wake.

Det allra första som slog mig var den härligt atmosfäriska stämningen som genomsyrar omgivningarna. Miljöerna känns väldigt stämningsfulla och levande, och de har verkligen lyckats med ljussättningen som tillför det där lilla extra. Vad jag dock inte tycker är lika bra gjort är karaktärsdesignen och animationerna som känns lite stela. Men då får man ju även ha i åtanke att spelet har varit under utveckling under en lång tid och då genomgått flertalet förändringar längs vägen.

En annan sak som jag har stört mig lite på såhär i inledningen är kontrollen. Styrningen är inte helt klockren och knapparna känns inte helt genomtänkta, de känns helt enkelt felplacerade, och vissa fyller dubbla funktioner vilket gör att Alan inte alltid gör som jag vill, och det skapar onödig irritation. Det är inga jätteproblem, och jag är säker på att jag vänjer mig allt eftersom, men det är ändå värt att notera.

I övrigt är jag väldigt förtjust i inramningen, hur det hela berättas och hur det är uppdelat i episoder.

Det övervägande intrycket är ändå väldigt positivt och jag ser fram emot att få avnjuta mer av spelet de kommande dagarna och kommer förhoppningsvis att skriva en lite längre text när jag väl spelat färdigt, för att sammanfatta spelet i sin helhet.